Den samiska trumman och kolonisationen

Under Jokkmokks marknad hade jag i år en utställning med samiska trummor från alla de fyra samiska språkområdena på svensk sida. Den samiska trumman är ett stort område att utforska och jag har gjort väldigt mycket praktiska och teoretiska efterforskningar. Genom att både göra väldigt mycket trummor och se på gamla trummor, läsa mycket och framförallt prata med samer både gamla och unga har kunskapen sakta växt genom åren. Jag gjorde min första trumma 2001 och först nu, 16 år senare, känner jag att jag kan göra trumman och traditionen rättvisa i en sån här utställning.

Det här var en utställning som jag gjorde för att det kändes angeläget och viktigt. Jag hade med fyra trummor som var tänkta till samiska kunder och tanken var att det inte skulle bli dyrt utan att det till och med skulle vara möjligt att byta mot något som horn, slöjd eller annat. Jag ville göra trumman tillgänglig för alla samer. Det är vårt andliga arv som alla samer har lika stor rätt till att utforska. Ingen kan längre förbjuda oss från att göra eller använda trummor.

Varför då den här utställningen på Jokkmokks marknad? Jokkmokks marknad och många andra marknader i Sápmi var något som kom till för att Svenska staten skulle kunna kontrollera handeln med samerna. Man skapade samlingsplatser där man handlade, drev in skatt och skötte kyrkliga ärenden som dop och giftermål. Om man kan driva in skatt så kan man säga att dom som betalar skatt och dessutom är döpta i Svenska kyrkan är medborgare i nationalstaten och på så sätt hävda territorium, det handlade då som nu om mark, resurser och girighet. Kyrkan och staten gick hand i hand i kolonisationen.

En skoningslös mission mot oss var en självklar del av kolonisationen. Under 1600 och 1700-talet tvingades våra förfäder under hot om hårda straff och evig pina i helvetet lämna ifrån sig det allra heligaste, trumman. Det var en stöld godkänd av staten, inte bara av trummorna men även av vårt innersta, våra tankar. Staten hotade med böter och spöstraff, prästerna hotade med helvetet. På en del håll brändes våra förfäder till och med på bål för häxeri. Vi skulle till varje pris kristnas och på det sättet tvingas in under statens och kyrkans kontroll. Nationalstaterna vill än idag att vi helst ska glömma trummorna, symbolerna och med dem kontakten till naturen och våra heliga platser.

Trumman har länge haft en undanskymd plats i det samiska samhället. Den har varit något som man som slöjdare kanske gör en gång för att prova på och alla djupare tankar kring det har man hållit för sig själv. Forskare, speciellt icke samiska forskare, har kanske haft störst intresse för trumman och gjort egna tolkningar som vi samer inte alltid hållit med om. Det är dags att vi tar tillbaks trumman som bruksföremål, det är dekolonisering av tankarna och själen.

Det jag ville med utställningen var att sprida trummorna och kunskapen om dem till hela Sápmi. Så om du som same verkligen vill ha en trumma och trummans värld intresserar dig så hjälper jag gärna till. Jag hoppas även att andra slöjdare följer mitt exempel. När du som same tar upp trumman och slår på den så raderar du ut 300 års kolonisation, ett trumslag åt gången.

I skrivande stund har jag tre trummor kvar, en nordsamisk, en lulesamisk och en sydsamisk. Tanken är fortfarande att de ska gå till samiska kunder…

Min gamle vän och mentor, Ailo Gaup, sa en gång att trummorna och kunskapen om dem aldrig försvann utan bara gömde sig under jorden och bakom stjärnorna.

Vi har namn för trumman på alla samiska dialekter, namn som tål att upprepas.

Govadas – Goabdes – Gåbddá – Gievrie